Äntligen! Så är jag igång igen då. Glasbitarna yr i köket, där jag lagt ett lakan över köksbordet och kommer att ockupera det i någon vecka framöver. För när jag väl börjat, ja då har jag så svårt att sluta...
Jag har valt färger på glaset och skurit ut råämnen till de nya halsbanden, små hjärtan som ska skäras ut i fyra delar för varje hjärta, sen ska de slipas, limmas, brännas och dekoreras. På med en skinnrem och sen är de klara för att sprida sin goa värme hos vem som än vill köpa dem! =)
Jaa... äntligen har jag kommit till ro här i mitt nya hem i de värmländska skogarna, så jag kan börja med mitt pysslande igen. Jag har saknat det. Den där totala uppslukande känslan som infinner sig i skapandet.. när någon kan fråga mig vad 1+1 är och jag har ingen aning, för jag är så totalt inne i min skapande, intuitiva hjärnhalva. Finns knappt någon kontakt alls med mitt manliga logiska jag. Det är underbart!
Jag har ett mycket speciellt minne från en sådan stund, när jag var totalt uppslukad av det mina händer gjorde. Jag minns att jag satt vid ett bord med några andra deltagare på en kurs i keramik. Jag hade en degklump mellan händerna som jag bankat luften ur och så sa vår ledare att vi skulle försöka skulptera något. Jag hade aldrig jobbat med lera tidigare och visste inte alls vad jag skulle göra. Så jag bara satt där och funderade på vad jag skulle göra för något. Nästa gång jag blir medveten om vad jag gjorde, hör jag ledaren fråga mig: Åsa, vad har du gjort för vackert??
Och mellan mina händer höll jag en ängel! En sån vacker ängel, sittande på knä, med händerna ihop som i bön. Vingarna reste sig upp mot skyn och hennes klädnad föll i långa veck runtomkring henne... och jag kan absolut inte göra om det, för jag har ingen aning om hur jag gjorde. Jag älskar den ängeln, den bor nu hos min yngsta dotter som har den stående bredvid sin säng.
I morgon är det dax för finliret! Längtar....
